Idag tänkte vi oss till Brännskär eller Stenskär men båtgrannen fick oss på andra tankar. Han berättade nämligen att på Aspö strax runt hörnet serverades dagligen fisksoppa till lunch. Visste han att det var ett gäng matglada skåningar han pratade med? Kanske. En sådan läcker måltid ville vi i alla fall inte gå miste om, så det var bara att tänka om.

På vägen for vi om skärgårdshavets drottning, en Omega 42. Hon följde oss sedan till Aspö.

Aspö var ännu en skärgårdsidyll värd besök. Inte bara för den fina forellfisksoppan utan också för dess miljö och mysighet. Här kommer en bildkavalkad:

Vi hade visst mer segling i oss så efter lunch kastade vi loss för nya äventyr.

Det blåste på oss idag igen men nu är vi varma i kläderna och tar oss an vågor och vind med tillförsikt. Siktet var ställt på Bodö, ca 37 sjömil bort.

Nils tog som vanligt hand om rodret och styrde oss med fast hand över fjärdarna, i nordlig halvvind. Vi forsade fram. Havsvattnet sköljde över däck och försegel, och även över sittbrunnen ibland. Det var bitvis svårnavigerat på grund av jättemånga sjökort att bläddra fram och tillbaka i men snart hittade vi rätt.

Nu är vi i riktiga Finland och har bytt gästflagg.

Framme vid Bodö fick vi hjälp av hamnkapten, det är en riktigt fin service. Vi verkar vara enda svenskbåten i hamnen. Och Bodö visade sig vara en ännu en pärla. En enda lång brygga rymmer massor av båtar. Några platser går att förboka men även obokade latecomers kan knö in sig. Det är ont om dricksvatten på ön (de tillverkar sitt eget) så det är torrdass som gäller.

Och bastu.

Och så finns här en jättetrevlig restaurang! På dagen serverar de surdegspizza och på kvällen hamburgare. Vi var tvungna att testa båda.

Dagens färd:

Men först en bild på gårdagens vackra kvällning:

Äntligen bar det iväg. Visserligen prognostiserades det starka vindar men denna stenhårda, numera trehövdade, besättning räds visst varken vind eller motvind. Nils tog rodret och rattade oss söderut med ett toppnotering på 9,4 knop.

Parentes: i nästa liv ska vi alla bli finska skeppshundar, de är otaliga och verkar ha ett riktigt gott liv.

Nåväl, när vi rundat Fasta Åland och Lemland mötte oss vinden rakt i nosen och vi kryssade de följande timmarna. Styrman Nils körde med sina stackars föräldrar som fick slå för glatta livet och blev alldeles trötta i armarna. Det fanns ett gott syfte, vi hade jagat och seglat förbi en pilsnabb Oceanis och behövde nu hålla den bakom oss. Det lyckades, hon blev rejält akterseglad.

Målet för dagen var Sottunga och dit nådde vi kl 15, vindpinade och granna. Enslinjer hjälpte oss rätt i hamninloppet, det var länge sedan vi fick förlita oss på sådana. En bestämd hamnkapten visade oss till en plats på bryggnocken, där låg vi riktigt bra.

Sottunga, som tydligen är Finlands minsta kommun med blott 100 invånare, var en trevlig bekantskap. I hamnen finns både restaurang, café, hopptorn och några små handelsbodar med fisk och grönsaker. En bit därifrån också en söt liten kyrka. Cyklar fanns till låns men det blev ingen cykeltur denna dag.

Johan handlade rökt sik och kokte potatis till kvällsmat. Det var gott.

Här funderar kapten över morgondagens rutt.

Dagens färd:

Vi verkar ha gjort Mariehamn till vårt andra hem och sannolikt slagit rekord i antal gästnätter på en och samma plats. Men idag for Bengtssons hem och då finns det ingen anledning för oss att hänga kvar längre. Imorgon seglar vi, tror vi. Men lovar inget.

Herr och fru Kapten tog sig till Pommern för museibesök. Det var roligt och mycket intressant. Pommerns interiör har lämnats i princip orörd sedan hon togs ur drift när kriget kom 1939.

Ikväll vankas middag på hamnkrogen.

Av det utlovade ruskvädret bidde en tummetott, det har vi upplevt förr. Alla verkade dock ha lyssnat på samma olycksbådande sjöväderrapport för hamnen blev fullpackad redan fredag eftermiddag.

Vi hade dock inte kunnat ge oss ut att segla ändå, eftersom vi var en gast kort. Nils hängde med på eftersittning med jazzgänget igår kväll och råkade därefter somna i sjöboden på Solhem, tillsammans med Calle den förskräcklige. Det lär finnas fotobevis men de hålls långt borta från denna loggbok.

Istället visar vi bilder på ännu en måltid med familjen Bengtsson, denna gång förstärkt med sötpotatisarna Ledholmare och Ledholmare.

Kvällsmaten kunde intas i sittbrunnen men kvällen fick sedan tillbringas kurandes i salongen på grund av elakartat regn.

Efter after sail-vila och dusch samlades vi för fördrink med Bengtssons i sittbrunnen .

Sedan gick vi i samlad tropp till Bastun bredvid hamnen, där kvällens begivenhet gick av stapeln. Alla var där. Eller snarare, Bengtssons verkade känna alla som var där. Trion Mattias, Hans och Karl spelade piano, kontrabas respektive trumpet. Trummisen Ronnie stannade hemma i Sverige av hälsoskäl. Kanske även på grund av ålder, han närmar sig visst 94.

Vilken fin spelning vi fick uppleva! Både Hackes musik, triodeltagarnas respektive låtar och några gamla örhängen revs av. Det var en gosig och intim stämning som det kändes som en ynnest att få vara med om.

Imorgon lördag väntas fulväder och vi räknar med att stanna ytterligare en-två nätter i denna lilla pärla till stad. Museum och raggarbilskortége står på schemat. Och känner vi för att byta musikgenre erbjuds även rockfestival i helgen. Godnatt från Mariehamn!

Sex splitter nya och helt oförstörda gastar ombord, det kan knappast bli bättre! Här ser vi från vänster till höger (Lembrianer oräknade) Lukas, PO, Pelle, Matilda, Caroline och Calle.

Vi började mjukt i det långa hamninloppet och invaggade alla i säkerhet.

Sedan fick Calle hand om rodret och han kryssade som ett jehu ut mot öppet hav. Hög aktivitet i sittbrunnen, Matilda och Lukas drog i försegeltampar för glatta livet och blev snabbt experter på manövrarna.

Efter kryss-urladdningen satt Lukas och vilade sig i form en stund.

Du kan inte ana vad som hände sen. Han tog över ratten efter att vi vänt om mot Mariehamn och det gjorde han med den äran, jädrar vilken fart det blev.

När Lukas först klockade 8,5 knop och sedan även 8,6 visste jublet ombord inga gränser.

Hemma i hamnen igen blev det kaffe och kaka innan släkten Bengtsson for hem till Solhem för att ladda inför kvällens spelning.

Efter en tur runt stan mönstrade Oskar av för att ta färjan hem. Tack för gastning, skratt och smått absurda samtal! Vi saknar dig redan.

Ungefär samtidigt som Oskar lämnade anlände familjen Bengtsson (Caroline, PO, Matilda och Calle, våra vänner från Malmö) till sin årliga Ålandsvistelse på pensionat Solhem. I år fick vi vara med! Caroline hämtade oss i bil och på Solhem blev det kramkalas, bad och laxmacka. Och champgne, tack för gåvan Oskar, den kom väl till pass!

Sedan följde en eftermiddag och kväll på bryggan med bad, skratt, skrönor, snacks, dryck och grillad korv. Jazzgänget dök också upp, själva anledningen till att Bengtssons sedan urminnes tider vistas just här vid just denna tidpunkt varje år. Imorgon vankas spelning.

Från Solhem till hamnen gick en fin naturstig som vi snubblade hem längs när solen gått ner. Där hittade Nils fina klätterklippor, får kanske bli ett återbesök med rätt utrustning.

Det blåste rejält på morgonen och först var vi tveksamma till om vi ens skulle företa oss färden över Ålands hav denna dag. Men alla andra alternativ verkade tråkiga så vi klädde på oss långbyxor och gav oss iväg. Och vilken segling det blev! Efter Tjärven/Söderarm hade vi en stadig halvvind som snabbt förde oss framåt. Vi tävlade länge med en Comfortina 42, innan den gav upp och släppte taget.

Men sen fick vi problem. Imperial Star Destroyer hade fått oss i blickfånget och verkade fast besluten att krossa Blåvinge.

I sista stund valde Destroyer dock att skona oss och girade för att undvika kollision.

Lugnet ombord infann sig igen.

Åland i sikte! För tre i besättningen var det första gången i denna skärgård.

Vi lade oss i Mariehamn Västerhamn, fint som snus.

På kvällen blev det pizza i sittbrunnen och därefter fotboll (VM-semi England-Argentina) på närmsta sportbar. Öl i stora mängder intogs.

Mor tyckte att det var för varmt på puben och vände hem för att lyssna klart på matchen i båten. Det blev visst inget av det för på vägen mötte hon en farbror/ship spotter som berättade allehanda saker om vetetraden, pappersbruk, spårvägar, Åbo, fiske och skeppsvarv, bara för att nämna några. Ett fint möte vid Pommern i kvällningen.

De tre männen kom således hem ungefär samtidigt som mor, en del glada och andra ledsna över matchens utgång. Efter nattdopp var alla glada igen.

På Fejan ligger vi med fasta bojlinor, det är en lyxig bekvämlighet. Hjälpsam och trevlig motorbåtsgranne fick vi på styrbord sida och en rättrådig segelsurgubbe om babord. Efter lite pyssel, på begäran av surgubben, hade alla båtar bytt bojlina och låg därefter tätt ihop och snett mot bryggan. Alla båtar utom surgubbens, den låg rakt och luftigt. Det var viktigt för honom och vilka är vi att säga emot?

Gossarna sprang sitt fortaste runt ön medan di gamle tog reda på var man slänger sopor. Sedan klädde vi oss fint, boysen bjöd på fördrink i sittbrunnen och vi skred upp till krogen. Finaste bordet fick vi och då var det ju bara att beställa in champagne. God mat och väldigt trevlig service, det var ett härligt krogbesök.

Godnatt från Fejan